XXVII
Det känns verkligen trist
att just mitt liv utspelar sig
när världen verkar vara ovanligt full av dårar
som leker Gud – och med elden.
XXVI
På andra sidan muren
finns alltid fienden.
På andra sidan muren
finns alltid ondskan.
Oavsett vilken sida som är din egen.
XXV
Varför har vi sådan brådska
att önska odödlighet och gudomlighet?
När den dagen kommer
då Jordens herrar är sådana vi själva aningslöst skapat,
kommer vi som fortfarande är av kött och blod,
människor som du och jag,
att bli betraktade som lägre stående varelser,
bli husdjur
eller hundmat
XXIV.
Jag bor i en kropp
Som jag
för enkelhets skull,
och av hänsyn,
kallar min.
Vart är jag på väg?
Ingenstans, såvitt jag vet.
XXIII.
Ingen tidsålder ser sin egen ondska.
Men en och annan känner igen den i backspegeln.
Uppenbart till ingen som helst nytta.
XXII.
Den siste magikern är sedan länge sedan död.
Nu väntar vi alla på singulariteten,
dagen då människan inte längre förstår sig på vilken planet vi har skapat åt oss.
Vem säger då att förnuftet segrat?
Trehundra år av enögt dårskap.
XXI.
Vi förstör naturens arter
och uppfinner oändliga rader av egna nya arter,
fraktade över haven i containrar
likt mekaniska husdjur.
Vilka barn måste födas för att vi ska kunna återupprätta ett samvete,
stort nog att rädda oss undan oss själva?
Hur tillhör man mänskligheten?
Var finns platsen där jag kan vila ut?
XX.
En liten tid.
Vi leva här.
Med mycket möda.
Och stort besvär.
Och låt oss (dessutom) lustiga vara…