Där,
utanför fönstret,
pågår naturen hela tiden.
Oförtrutet och förutbestämt.
Iallafall det som är kvar av den.
Förstår ekorren eller blåmesen
att vi andra,
vi som är innanför fönstren,
lika oförtrutet förstör deras hem?
En bit i taget
blir det hemmet allt mindre
och svårare att överleva i.
Det kan inte vara meningen att vi får ta oss den rätten.
Är inte Jorden till för allt levande?
Det sägs att vi har nolltolerans i trafiken
Varför inte i Ukraina, Gaza?
Varför inte i umgänget med vår planet
eller i hur många som måste övernatta på en trottoar?
Hur elak kan en människa bli?
Mer än man vill tro.
Fler och fler, hela tiden.
Kanske,
en morgon
när jag vaknat
syns svampmolnen vid horisonten.
Sedan,
efter en tid,
får djuren tillbaka sin planet.
Jag litar inte längre på världen.
Den berör mig illa,
jag kan inte se på den med något annat än likgiltighet och förakt.
Jag vill inte ha det så.
Men vad kan jag göra än att bo i min bubbla.
Inte bra.
Demokrati.
Frihet.
Solidaritet.
Jämlikhet.
Rättvisa.
Världens mest vanärade ord.
Misshandlade till döds.
Den där framtiden
som alla talar om,
när ska den komma egentligen?
Då som allt ska bli så mycket bättre.
När tyngden av att bara leva
känns övermäktig,
var hittar man då kraften
för att ta ytterligare ett steg?
fånga ytterligare en dag?
Powered by sciolism 2019 and WordPress.