Våldsmonopol är ett mycket otäckt ord.
Ändå är det ett faktum.
Så många länder som dödats.
Så mycket särart som utplånats.
Bara för att man tror att man har mer rätt än andra.
Vi förväntar oss respekt för vår kultur och våra värderingar,
men respekterar inte andras.
“Rikets säkerhet”
“National Security”
Staten som går över lik för att försvara sig självt,
i hemlighet.
Var går det snett, oupphörligen och gång på gång,
när medborgarna blir statens fiender, även som kollektiv?
Hur är det möjligt?
Vems bottenlösa paranoia är det som måste iscensättas, till varje pris?
Frihet.
Demokrati.
Vilken blåsning..
Som ett spinnande
eller som ett dallrande
kommer verkligheten över dig
i våg efter våg
ibland outhärdlig
då och då som en eufori
men oftast rätt vanlig.
Om jag plötsligt skulle falla sönder
i alla de mikroskopiska beståndsdelar
som jag en gång
sattes ihop av
(i en alldeles egen outgrundlighet);
vart skulle då jag ta vägen?
Skulle jag ens märka det?
De riktigt kloka människorna säger,
att om man skådar tillräckligt långt ut i rymden
kommer man att se sig själv;
inte bara en gång,
utan ett oändligt antal gånger.
Fast inte ens de riktigt kloka människorna
förstår varför det kan vara så.
När den dagen kommer,
någon tittar tillbaka i andra änden
av vår långa kikare;
vilken skräll, vilket tårtkalas.
De kloka människorna säger
att det där hände för mycket länge sedan.
Så vad vet jag..?
Kanske finns de alldeles runt hörnet.
Väntar på ett tillfälle att hoppa fram;
säga bu, hej, eller att äta upp oss.
Det är mycket med rymden nuförtiden.
Egentligen kanske vi bara tycker att Jorden har blivit så liten, så trång och smutsig,
att vi vill ha en ny?