- Hjärnkrafs -

X.

Jag kom på en sak.

Hoppet, förmågan att känna hopp, är det som skiljer oss från djuren.

Det måste finnas en kemisk egenhet i våra hjärnor, en magisk molekyl, som gör att oavsett yttre fasor, vi strävar vidare ännu en dag. Istället för att bara lägga oss ner och ge upp.

I annat fall hade vi inte funnits kvar.

IX.

Människoarten har verkligen löjligt många buggar.

Vi tål varken kyla eller värme särskilt bra

Vi ser inte i mörker

Vår benstomme tål inte bilkrascher utan säkerhetsbälte

Vi kan inte andas under vatten

Vi fortsätter att göra en massa saker på pin kiv, trots att vi vet att det inte är bra för oss.

Nån måste tycka att vi är en föråldrad modell som det inte är lönt att jobba vidare med.

Trist.

VIII.

Kom att tänka på,

Alla min kropps atomer,

hur många olika stjärnor

kommer detta stoft ifrån?

Jag menar,

i dessa tider måste man ju ha koll på varifrån man kommer.

Eller hur?

VII.

Det finns en särskild sorts tidiga morgnar,

i maj endast,

med klart skarpt soljust

där världen därut spänt tycks vänta på något.

Ännu inga bilar på gatan, ännu inga människor.

Men så går det en timme,

så är dom där igen – allihopa.

Hundägarna, moppepojkarna, bilåkarna.

Vad tryggt det känns.

Så var det inte värre den här gången heller.

VI.

Världens ekonomer är nutidens överstepräster.

Varje civilisation som låtit sina religiösa ledare bestämma,

har gått under.

Sanningen om världen finns inte i siffrorna.

Sådana profetior bär alltid på sin lömska agenda,

intill förvillelse lika spådamens tarotkort.

V.

Om alla – som ville – helt automatiskt,

bara genom att födas,

fick en kölapp

till åtminstone ett soffprogram eller en Idol-scen,

sina sekunder av uppmärksamhet;

skulle kanske alla dessa längtande människor kunde få tid över att tänka på annat;

fred på jorden, å sånt.

Typ.

IV.

Den där dagen,

i östra Afrika,

för 40 000 år sedan;

När några gav sig av för att aldrig återvända.

Kanske var det inte äventyrslystnad.

Kanske blev de ivägkörda,

av de andra, normala, första människorna.

De drevs på flykt,

av de andra, oförstörda..

Oönskade, skrämmande, destruktiva väsen, en ny sorts människa som dödade andra människor.

De som inte fick vara kvar, det är från dem vi alla härstammar…

III.

Våldsmonopol är ett mycket otäckt ord.

Ändå är det ett faktum.

Så många länder som dödats.

Så mycket särart som utplånats.

Bara för att man tror att man har mer rätt än andra.

Vi förväntar oss respekt för vår kultur och våra värderingar,

men respekterar inte andras.

“Rikets säkerhet”

“National Security”

Staten som går över lik för att försvara sig självt,

i hemlighet.

Var går det snett, oupphörligen och gång på gång,

när medborgarna blir statens fiender, även som kollektiv?

Hur är det möjligt?

Vems bottenlösa paranoia är det som måste iscensättas, till varje pris?

Frihet.

Demokrati.

Vilken blåsning..