- Hjärnkrafs -

V.

Om alla – som ville – helt automatiskt,

bara genom att födas,

fick en kölapp

till åtminstone ett soffprogram eller en Idol-scen,

sina sekunder av uppmärksamhet;

skulle kanske alla dessa längtande människor kunde få tid över att tänka på annat;

fred på jorden, å sånt.

Typ.

IV.

Den där dagen,

i östra Afrika,

för 40 000 år sedan;

När några gav sig av för att aldrig återvända.

Kanske var det inte äventyrslystnad.

Kanske blev de ivägkörda,

av de andra, normala, första människorna.

De drevs på flykt,

av de andra, oförstörda..

Oönskade, skrämmande, destruktiva väsen, en ny sorts människa som dödade andra människor.

De som inte fick vara kvar, det är från dem vi alla härstammar…

III.

Våldsmonopol är ett mycket otäckt ord.

Ändå är det ett faktum.

Så många länder som dödats.

Så mycket särart som utplånats.

Bara för att man tror att man har mer rätt än andra.

Vi förväntar oss respekt för vår kultur och våra värderingar,

men respekterar inte andras.

“Rikets säkerhet”

“National Security”

Staten som går över lik för att försvara sig självt,

i hemlighet.

Var går det snett, oupphörligen och gång på gång,

när medborgarna blir statens fiender, även som kollektiv?

Hur är det möjligt?

Vems bottenlösa paranoia är det som måste iscensättas, till varje pris?

Frihet.

Demokrati.

Vilken blåsning..

II.

Som ett spinnande

eller som ett dallrande

kommer verkligheten över dig

i våg efter våg

ibland outhärdlig

då och då som en eufori

men oftast rätt vanlig.

Om jag plötsligt skulle falla sönder

i alla de mikroskopiska beståndsdelar

som jag en gång

sattes ihop av

(i en alldeles egen outgrundlighet);

vart skulle då jag ta vägen?

Skulle jag ens märka det?

I.

De riktigt kloka människorna säger,

att om man skådar tillräckligt långt ut i rymden

kommer man att se sig själv;

inte bara en gång,

utan ett oändligt antal gånger.

Fast inte ens de riktigt kloka människorna

förstår varför det kan vara så.

När den dagen kommer,

någon tittar tillbaka i andra änden

av vår långa kikare;

vilken skräll, vilket tårtkalas.

De kloka människorna säger

att det där hände för mycket länge sedan.

Så vad vet jag..?

Kanske finns de alldeles runt hörnet.

Väntar på ett tillfälle att hoppa fram;

säga bu, hej, eller att äta upp oss.

Det är mycket med rymden nuförtiden.

Egentligen kanske vi bara tycker att Jorden har blivit så liten, så trång och smutsig,

att vi vill ha en ny?