- Hjärnkrafs -

II.

Som ett spinnande

eller som ett dallrande

kommer verkligheten över dig

i våg efter våg

ibland outhärdlig

då och då som en eufori

men oftast rätt vanlig.

Om jag plötsligt skulle falla sönder

i alla de mikroskopiska beståndsdelar

som jag en gång

sattes ihop av

(i en alldeles egen outgrundlighet);

vart skulle då jag ta vägen?

Skulle jag ens märka det?

I.

De riktigt kloka människorna säger,

att om man skådar tillräckligt långt ut i rymden

kommer man att se sig själv;

inte bara en gång,

utan ett oändligt antal gånger.

Fast inte ens de riktigt kloka människorna

förstår varför det kan vara så.

När den dagen kommer,

någon tittar tillbaka i andra änden

av vår långa kikare;

vilken skräll, vilket tårtkalas.

De kloka människorna säger

att det där hände för mycket länge sedan.

Så vad vet jag..?

Kanske finns de alldeles runt hörnet.

Väntar på ett tillfälle att hoppa fram;

säga bu, hej, eller att äta upp oss.

Det är mycket med rymden nuförtiden.

Egentligen kanske vi bara tycker att Jorden har blivit så liten, så trång och smutsig,

att vi vill ha en ny?